Ett år senare...
Länge sedan jag skrev nåt här, över ett år sedan. Nästan så pass att jag glömt bort att jag har den här bloggen.
Skyller på att jag haft mycket att göra och lite intresse av att skriva. Räcker liksom med det man har att skriva på skolan.
Sista inlägget jag skrev var på termin 7 - en av de mer krävande terminerna på utbildningen. Det är då (och under termin 6) som vi har som mest klinik. Dessutom har vi nåt som kallas stadieexamination då det bedöms om vi ska få fortsätta på termin 8 eller om vi får gå om ett år. Examinationen består av en skriftlig tenta och en bedöming av vår kliniska mognad. Vi får skriva epikriser på alla patienter vi haft så de kan bedöma hur mycket vi hunnit med under året. Utvärderas vi också av våra lärare. När vi skrivit tentan och lämnat in epikriserna och självutvärderingen så kallades vi efter några veckor för nåt de kallar återkoppling. Hade min återkoppling 26/5 om jag kommer ihåg rätt. Fick sitta och vänta utanför några minuter, var ordentligt nervös kan jag säga er! Kollade pulsen medan jag satt där och väntade - hade hela 200 i puls!
Hur som haver klarade jag stadieexaminationen och fick börja på termin 8. Lugn och skön termin jämfört med de två som varit. Nytt för terminen var i alla fall kirurgi. Vi skulle få lära oss operera ut tänder, ffa visdomständer. Var rätt nervöst kan jag lugnt tala om, när man höll i skalpellen och skulle lägga sitt första snitt. Var nervös de kommande gångerna också förstås, men då hade man fått lite blodad tand ;) Tror definitivt att jag kommer operera när jag kommer ut i arbetslivet.
Termin 7 var väldigt jobbig kommer jag ihåg, framförallt på slutet då självförtroendet svek och jag tyckte jag ingenting kunde. Tror jag fick ett mindre sammanbrott kring påsk då jag funderade på varför jag inte kunde valt en annan väg att trampa. Allt ansvar tandläkaryrket innebar skrämde och jag undrade varför jag inte kunnat bli sopgubbe istället. Men när jag kom tillbaka till skolan efter hösten för att börja på T8 hade dock ett litet lugn infunnit sig kan man säga. Var som att allt plötsligt fallit på plats. Eller ja, inte allt kanske, men mycket iaf. Klinikpassen blev mycket roligare, även om de varit roliga innan så hängde det oftast med lite ängslan över dem. Tror jag blev mer bekväm med situationen och patientkontakten. Kanske därför jag ibland längtar tillbaka till termin 8, för att man märkte vilken skillnad i självförtroendet det blivit bara under sommaren. Men skulle för allt i världen inte vilja gå om, inte nu när examen är så nära så man nästan kan ta på den!
Nu är det bara ett fåtal dagar kvar på termin 9 och den här terminen har varit helt sjuk! Så mycket att göra på så lite tid. Har skrivit 4 tentor den här terminen på ca två månader! De första tre kom med två veckor emellan och den sista tre veckor efter den tredje. Dessutom har vi skrivit på examensarbete, haft diverse småredovisningar och inte att förglömma, patientarbetet förstås. Har skrivit typ mitt livs viktigaste tenta också den här terminen, ytterligare en så kallad stadieexamination om än inte lika omfattande. Tiden efter den då man gått och väntat på resultatet har inte varit annat än ångestfylld! Kort sagt kan man säga att det var den som stod mellan mig och den tillfälliga legitimationen som jag nu vet att jag får jobba på nu under sommaren. Nå så sjukt vad man gått och oroat sig över den! Undrar med hur många år man förkortat sitt liv genom att gå den här utbildningen egentligen?
Snart fyller jag 25 år också! Tiden springer verkligen iväg. Tycker nyss jag fyllde 23 och träffade min älskade Mikael och nu har vi snart varit tillsammans i två år. Ja, det sägs att tiden går fort när man har roligt och nu stundar det sista sommarlovet ever som också är det längsta någonsin, hur fort kommer inte det att gå?
Jaja, nu har jag svamlat på länge nog. Vi ses, om inte förr så i alla fall senare...
