Psykoanalys à la Byström
Det är förjävligt! Blivit så blödig av mig på äldre dagar. Jag som alltid tyckt mig vara hård, moved by nothing liksom. Nu vattnas ögonen för minsta lilla kan man tycka. En låt, en dikt, en sorglig scen i en trailersekvens, you name it, I'll cry!
Läste nyss i nån random människas blogg om dennes mamma som dött nu i veckan och mycket riktigt så satte mina vattenverk till ögon igång. Tror just döden är nåt jag inte pallar. Finns ingen återvändo från det, ingen medicin i världen som kan hjälpa. Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om alltings förgänglighet. Är inte rädd för min egen död utan mer för att nån i min närhet ska dö. Jobbigt att tänka på, men ett av livets faktum är att vi alla nån gång kommer att dö.
Med den insikten tycker jag inte att man ska behöva sitta och snörvla som en annan lipsill. Ännu ett av livets faktum; jag klarar inte av ledsamheter helt enkelt. Kanske därför jag alltid skämtar och skrattar? Helps keep the sadness at bay?
