en kufs dagbok

Resultatet på karieskalibreringen vi gjorde för några veckor sedan kom nu i dagarna. 13 av 38 klarade sig och jag är en av de lyckliga få som klarade det! Kollade mitt resultat idag och jag känner mig faktiskt lite stolt över hur bra det gick. Är visst ganska "centrerad" i min kariesdiagnostik.

Känns bra att man klarat av kariesdelen iallafall. Värre är det nog med de två andra röntgendelarna. Där har jag med all sannolikhet en omtenta att vänta. Känner ingen större ångest över det dock. Har förlikat mig med att jag åkt på min allra första omtenta. Ska man ändå få en omtenta så varför inte en i röntgen? Blir det omtenta så känner jag mig förtjänt av den. Har inte pluggat tillräckligt mycket uppenbarligen, så enkelt är det bara. Inga ursäkter och bortförklaringar, bara en liten brist på kunskap. Som tur är ju det lätt åtgärdat, bara till att plugga. Nåt har förhoppningsvis fastnat och det är ju en hel månad kvar till omtentan. Borde gå vägen det här. Bara att bryta ihop och komma igen som jag brukar säga.

Dags att slå upp röntgenboken och komma igen.

Auf Wiedersehen snoopers!

Är så uttråkad. Blev inget festande den här helgen heller. Kompisarna svek. Ännu en helg ensam i min lägenhet, lagomt deprimerande eller hur?! Sist jag var ute på nå festligheter var nog på juldagen och det är snart en månad sedan. Men nästa helg har jag blivit lovad fest...

Nu var det ett bra tag sedan sist. Hade tänkt skriva världens inlägg, mycket att skriva om, men just nu orkar jag inte. Måste få lite ordning i lägenheten känner jag och börja plugga lite smått. Nytt år och nya tag, inget mer slacking off. Inget mer hasta manana, blir bara jobbigt i längden och varför ska man göra det svårt för sig själv?

Är nu hemma i Umeå igen. Känns ganska bra, men det är bara så fruktansvärt kallt. I och för sig är det lite varmare än hemma hos mamma och pappa men jag gillar att klaga på saker och ting. I just gots to!

Minus femton grader ute nu. Kommer nog inte bli så kul att gå till skolan längre. Långkalsonger är nog ett måste. Kommer ihåg en gång när jag från stan skulle gå upp till Komvux där jag då studerade. Kommer inte ihåg hur kallt det var den dagen men kallt var det! Vad jag dock kommer ihåg är hur jag gick uppför backen vid museumet och tänkte på hur mycket jag frös. Inga långkalsonger hade jag heller. Kylan bet i både kinder och lår, brainfreeze utav det värsta slaget och öronen trodde jag skulle trilla av, till och med hörselgången kändes frostskadad. Ville allvarligt talat bara lägga mig ner i snödrivan och dö. Vetskapen om att det var en bra bit kvar hjälpte inte heller. Aldrig känt mig så uppgiven på grund av kyla någonsin. Var bara att bita ihop och fortsätta. Värst var nästan då man kom in i värmen och hörselgången började tina. Gör så fruktansvärt ont! Nästan så man hellre hade dött ute i drivan.

Läste som hastigast vad jag skrivit i slutet på förra inlägget; om förhoppningar inför det nya året. Ingen bra idé egentligen, att ha en massa förhoppningar och förväntningar. Som upplagt för besvikelser ju. Aja, skulle nog säga att man vore ganska så själsligt förstörd om man inte hyste några förhoppningar alls. Är ju liksom human nature, det där med drömmar och förhoppningar...