Home sweet home
Är nu hemma i Umeå igen. Känns ganska bra, men det är bara så fruktansvärt kallt. I och för sig är det lite varmare än hemma hos mamma och pappa men jag gillar att klaga på saker och ting. I just gots to!
Minus femton grader ute nu. Kommer nog inte bli så kul att gå till skolan längre. Långkalsonger är nog ett måste. Kommer ihåg en gång när jag från stan skulle gå upp till Komvux där jag då studerade. Kommer inte ihåg hur kallt det var den dagen men kallt var det! Vad jag dock kommer ihåg är hur jag gick uppför backen vid museumet och tänkte på hur mycket jag frös. Inga långkalsonger hade jag heller. Kylan bet i både kinder och lår, brainfreeze utav det värsta slaget och öronen trodde jag skulle trilla av, till och med hörselgången kändes frostskadad. Ville allvarligt talat bara lägga mig ner i snödrivan och dö. Vetskapen om att det var en bra bit kvar hjälpte inte heller. Aldrig känt mig så uppgiven på grund av kyla någonsin. Var bara att bita ihop och fortsätta. Värst var nästan då man kom in i värmen och hörselgången började tina. Gör så fruktansvärt ont! Nästan så man hellre hade dött ute i drivan.
Läste som hastigast vad jag skrivit i slutet på förra inlägget; om förhoppningar inför det nya året. Ingen bra idé egentligen, att ha en massa förhoppningar och förväntningar. Som upplagt för besvikelser ju. Aja, skulle nog säga att man vore ganska så själsligt förstörd om man inte hyste några förhoppningar alls. Är ju liksom human nature, det där med drömmar och förhoppningar...
