en kufs dagbok

Nu var det ett bra tag sedan sist. Hade tänkt skriva världens inlägg, mycket att skriva om, men just nu orkar jag inte. Måste få lite ordning i lägenheten känner jag och börja plugga lite smått. Nytt år och nya tag, inget mer slacking off. Inget mer hasta manana, blir bara jobbigt i längden och varför ska man göra det svårt för sig själv?

Är nu hemma i Umeå igen. Känns ganska bra, men det är bara så fruktansvärt kallt. I och för sig är det lite varmare än hemma hos mamma och pappa men jag gillar att klaga på saker och ting. I just gots to!

Minus femton grader ute nu. Kommer nog inte bli så kul att gå till skolan längre. Långkalsonger är nog ett måste. Kommer ihåg en gång när jag från stan skulle gå upp till Komvux där jag då studerade. Kommer inte ihåg hur kallt det var den dagen men kallt var det! Vad jag dock kommer ihåg är hur jag gick uppför backen vid museumet och tänkte på hur mycket jag frös. Inga långkalsonger hade jag heller. Kylan bet i både kinder och lår, brainfreeze utav det värsta slaget och öronen trodde jag skulle trilla av, till och med hörselgången kändes frostskadad. Ville allvarligt talat bara lägga mig ner i snödrivan och dö. Vetskapen om att det var en bra bit kvar hjälpte inte heller. Aldrig känt mig så uppgiven på grund av kyla någonsin. Var bara att bita ihop och fortsätta. Värst var nästan då man kom in i värmen och hörselgången började tina. Gör så fruktansvärt ont! Nästan så man hellre hade dött ute i drivan.

Läste som hastigast vad jag skrivit i slutet på förra inlägget; om förhoppningar inför det nya året. Ingen bra idé egentligen, att ha en massa förhoppningar och förväntningar. Som upplagt för besvikelser ju. Aja, skulle nog säga att man vore ganska så själsligt förstörd om man inte hyste några förhoppningar alls. Är ju liksom human nature, det där med drömmar och förhoppningar...

Det är förjävligt! Blivit så blödig av mig på äldre dagar. Jag som alltid tyckt mig vara hård, moved by nothing liksom. Nu vattnas ögonen för minsta lilla kan man tycka. En låt, en dikt, en sorglig scen i en trailersekvens, you name it, I'll cry!

Läste nyss i nån random människas blogg om dennes mamma som dött nu i veckan och mycket riktigt så satte mina vattenverk till ögon igång. Tror just döden är nåt jag inte pallar. Finns ingen återvändo från det, ingen medicin i världen som kan hjälpa. Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om alltings förgänglighet. Är inte rädd för min egen död utan mer för att nån i min närhet ska dö. Jobbigt att tänka på, men ett av livets faktum är att vi alla nån gång kommer att dö.

Med den insikten tycker jag inte att man ska behöva sitta och snörvla som en annan lipsill. Ännu ett av livets faktum; jag klarar inte av ledsamheter helt enkelt. Kanske därför jag alltid skämtar och skrattar? Helps keep the sadness at bay?

Idag har jag varit på återbesök hos ögonläkaren. Är ju så att jag "ser dubbelt" ibland, eller ja, större delen av tiden faktiskt tror jag. Om jag t.ex. tittar på mina tänder i spegeln eller på tänderna i dockorna vi har på materialen så ser jag två tänder/tandrader. Låter kanske värre än vad det är; är ju inte så att jag inte ser vilken tand som är den riktiga. Är mer som att det är en svag liten (ibland större)  skugga just ovanför vad jag nu tittar på.

Var först in till ortoptisten en sväng precis som förra gången. Efter den undersökningen fick jag veta att hon hittat en liten trötthetsskelning den här gången. Den sortens dubbelseende man får då blir man av med om man stänger/håller för ena ögat. Ibland när jag läser vissa texter, särskilt de med ljus text och mörk bakgrund, är det enormt jobbigt för ögonen och huvudet att få ordning på texten och då kan det faktiskt kännas lite bättre om jag blundar med ena ögat. Men nu är det ju så att jag "ser dubbelt" även om jag bara tittar med ett öga vilket beror på nåt i ögonen och inte på samarbetet mellan de två. 

Aja, nu är ögonen undersökta. Hon kollade trycket och gav mig pupillvidgande droppar för att kunna titta in ordentligt. Trycket var bra och ögonen såg fina ut. Hon såg dock små, små förtätningar i linsen på båda ögonen. Förra gången hade hon sett att jag hade lite, lite gråstarr på höger öga och den här gången såg hon det även på det vänstra men det var så lite och satt inte i vägen för nåt. Sa att det troligen var medfött och att det tilltagit lite grann så att det nu blivit märkbart. Att operera nån som ändå ser 1,0 (med glasögonen på) för nåt så litet var bara onödigt och det håller jag fullständigt med om. Vill inte opereras om det inte är absolut nödvändigt. Hon kollade dessutom om jag hade diabetes eftersom det kan ge diffusa synproblem ibland. Har inte diabetes visade det sig vilket känns bra att veta. Inte för att jag trodde jag hade det men det är ju alltid skönt att vara säker!

Om jag märker att det blir värre, att jag störs alltför mycket av de små skuggorna så är det bara att kila upp på 7 trappor och be om en tid sa hon. Den dag jag inte längre ser så tydlig skillnad på vad som är riktigt och inte som jag gör nu så kan ni lita på att jag springer raka vägen till ögonkliniken!

Jag är så trött! Ska bli så skönt att få sova. Bäst man knallar iväg och borstar them pearly whites innan man somnar här och nu.

Sweet dreams snoopers!

Nu när man är hemma får man passa på att träffa lite kompisar. Fika på stan med M och sedan filmtittande hos min andra M ikväll, ska bli riktigt skoj att catcha upp!

Testar mittbena idag, var ett tag sedan man hade det, bara några år eller så. Tänkte det var dags att låta snedbenan vila åtminstone några timmar. Inte alla som passar i mittbena och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag är en av dem som faktiskt gör det. Måste nog vänja mig vid den tror jag. Lite nördvarning är det men what the hell, jag är ganska nördig av mig.

Embrace the mittbena!